Och?

Opal 2010. Inbunden, kartonnage, 180 sidor. Dansen som önskedröm, som terapi eller som dominerande fritidsintresse är några infallsvinklar i nya böcker av ungdomsförfattare.

Bitte Havstad inleder sin vardagsberättelse ?Och?? med en misslyckad piruett, ett symptom på att hon är tillbaka i problemromanen. Tolvåriga Erika har bekymmer så det räcker. Pappan flyttar från stan efter skilsmässan, mamman börjar dricka ? hela det vanliga köret. Erika har trots detta en dröm ? att dansa klassisk balett. Videofilmen med Margot Fonteyn sliter hon ut och hon älskar att se sin släkting balettdansösen träna.

Men aldrig kan någon bli dansare som tröstäter sig tjock och är för bekväm för de ständiga övningarna.
Artikeln fortsätter...

Drömmen är en verklighetsflykt. Först när Erika släpper sina orealistiska fantasier kan hon gripa sig an med det hon är bra på: att reda ut motsättningar. Glädjen att se och njuta av skönheten i dansen har hon ändå kvar.

Fransk-svenska Marie-Chantal Long är själv dansare och det märks på exaktheten i hennes framställning. I den hetsiga ?Vad hatet gör kan ingen fatta? kulminerar dansens befriande kraft i slutscenens ?freak show?, där den orimliga kombinationen av storväxta Martha (175 cm) och mini-Amadeus (153) hänför publiken mot alla odds.

Innan dess tycks Martha hata sig till sinnessjukdom. Undanträngd av Solveig, faderns sambo, vidgar hon sin avsky till kamrater, skolan, hela etablissemanget. Danslinjen på gymnasiet väljer hon för att reta alla med sin klumpighet. Men trots sina 16 år är Martha ett barn. När hon med Amadeus hjälp kidnappat Solveig och vill döda henne förlorar hon den hjärnornas kamp som den vuxna kvinnan tvingar fram. Hon sjunker ner i apati.

Den som räddar henne är Irina, läraren i jazzdans, som en gång själv dansat sig fri. Danssteg för danssteg släpper Marthas trauma tills hon förlöst och oberoende kan ta emot publikens stående ovationer för det omaka parets originella show.

I Eva Sussos trilogi ?Dansfabriken? är dansen först sammansvetsande. Utan sin streetdans skulle de aldrig ha träffats, dessa ungdomar från Stockholms skilda världar: Bredäng, Ålsten, Kungsholmen. Också familjerna är olika: mörkhyade Melinas pappa är från Ghana, Marko är finne, Rafael bor med sin farmor och Terese är omhuldat villabarn. Oavsett bakgrunden domineras deras liv av den hårda träningen i dansens svåra varianter, så noga beskrivna att skildringen har mest att ge läsare som har samma intressen.

Naturligtvis handlar berättelsen också om relationer. Det blir särskilt tydligt i sista delen, Break, där gemenskapen sprängs. Break står inte bara för breakdans, det handlar också om avbrott, uppbrott. Endast en av ungdomarna håller fast vid dansen, som är en passion och ska bli ett yrke.

Skådeplatsen är ett avroman- tiserat Stockholm. De här ungdomarnas värld är förslummade förorter, rivningstomter, en utdömd lokal, kebabställen, någon galleria. Till den scenografin har Susso funnit det perfekta språket, som ger