Genusparadis eller genusmardröm?Vad händer med barn som måste kallas hen och inte får kallas pojkar och flickor på dagis?
Är det rimligt att lära barn att de inte ska säga mamma och pappa utan bara föräldern?
Varför byter man ut alla man till person? Var går gränsen? Ordet människa kommer från ordet man; ska vi döpa om mänskligheten till personligheten också?
Vad är sant? Finns det överhuvudtaget en sanning? I den postmoderna världen har människor slutat tro att det finns något verkligt utöver det man själv vill tro på. Känslor är lika viktiga som fakta, eller kanske till och med viktigare. Ingenstans blir detta mer tydligt än i debatten om manligt och kvinnligt och i diskussionen om hur vi uppnår jämlikhet mellan könen, hävdar David Eberhard i sin nya bok.
På nästan varje universitet i hela Västvärlden lär man idag ut föreställningen om att allt är sociala konstruktioner, inte bara vår kunskap om världen utan även verkligheten själv. Det har lett till att gränsen mellan fakta och tyckande suddats ut. Begrepp som objektivitet och absolut sanning har förlorat sin mening.
Detta är grunden för den tredje vågens feminism, en feminism på avvägar. Så okomplicerat och bekvämt det finns i grunden helt enkelt ingen skillnad på könen, det är bara en social konstruktion! Vi kommer alla från tomma ark papper som är redo att fyllas med det som kulturen kräver. Men tyvärr är det inte sant. Män och kvinnor är biologiskt väsensskilt olika. Detta visar samstämmig naturvetenskaplig forskning på området med all tydlighet, och i boken finns många exempel. Det handlar om skillnader som ingen könsmaktsordning i världen kan förklara, och ingen genusteori värd namnet kan förklara bort.
Män kommer förvisso inte från Mars och kvinnor inte från Venus, men vi föds normalt till man eller kvinna oavsett vad Simone de Beauvoir säger. Vilket inte förhindrar att dessa skillnader kan förstärkas i en patriarkal kultur eller att vissa pojkar är mer feminina och vissa flickor mer pojkaktiga. Men det är viktigt att vår jämställdhetssträvan utgår från korrekta förutsättningar. Att skapa jämlikhet genom att låtsas som att vi är likadana kommer aldrig att lyckas. Det är i grunden en strutsstrategi. Snarare bör vi tydligt identifiera de biologiska skillnaderna och arbeta för att alla har samma förutsättningar, istället för att alla ska bli likadana. Det pågående experimentet där man på genusdagis och många förskolor konsekvent förnekar och motarbetar skillnaden mellan könen måste upphöra. Att envisas med en sådan metod för att råda bot på ojämlikheten mellan könen, pekar på att man i praktiken uppenbarligen är beredd att gå hur långt som helst för att skapa det totalitära genusparadiset på jorden.

David Eberhard var under många år överläkare och chef på Psykakuten vid S:t Görans Sjukhus i Stockholm och arbetar idag som verksamhetschef på Prima Barn & Vuxenpsykiatri i Liljeholmen i samma stad. Hans tidigare böcker I trygghetsnarkomanernas land(2006), Ingen tar skit i de lättkränktasland (2009), Normalt? (2011) och Hur barnen tog makten (2013) har väckt stor uppmärksamhet och har alla blivit bästsäljare