Sommaren 1919 begav sig Karl Lärka till Finngruvans by, som deltagare i en vetenskaplig expedition vars syfte var att klargöra rasblandningen i övre Dalarna. För en gångs skull fick Karl Lärka betalt för att fotografera de människor han ville rädda: deras ansikten, blickar, kroppshållningar, miljöer.

Karl Lärka, 1892 - 1981, från Sollerön i Dalarna är en av Sveriges mest kända bygdefotografer. I förordet till boken berättar Per Wirtén om hur sakta Karl Lärka arbetade när han tog sina minimalistiskt enkla porträtt och hur han med små medel frammanade en dramatisk, närmast magisk, ljussättning. Per Wirtén beskriver Karl Lärka som en demokratisk fotograf; en som såg människor i ögonen, väntade tills de placerat sig som de ville: »Karl Lärka tog inte bara bilder och sade adjö. Han lyssnade på människors berättelser och antecknade sida efter sida med stenograftecken. Människan var större än bara bilden, det korta ögonblick då kameran öppnades och registrerade dem på glaset.«

Pressröster

»Karl Lärkas fotografier från Dalarna av en befolkning och ett landskap som var på väg att försvinna hör till den svenska fotohistoriens klassiker.«

Åke Svidén, Sundsvalls Tidning

»Och visst syns det att Lärka ibland lockades av ljuset i en Zorntavla eller kompositionen i en Carl Larsson, när han ställde in bländaren. Men det är framförallt i valet av motiv och hur han närmar sig dem som han var en mästare.«

Martin Aagard, Helsingborgs Dagblad

»Modernistas Lärka-samling vill frigöra honom från det ofta upprepade Lärka-citatet: Kalla mig inte fotograf, kalla mig hembygdsforskare, och se honom som den fotograf han själv aldrig erkände sig som. Här finns en viktig poäng: Det är ju just hans fördomsfria arbete med ett subjektivt, mångårigt konstprojekt som gjort att hans bilder inte gulnat av den unkna luften i hembygdsgården.«
Malena Rydell, Dagens Nyheter