Barnet släpper hennes bröstvårta. Det svider till. Munnen är vit av mjölk. Hon känner en våg av äckel när hon ser det vita i mungipan, hur det smetas ut mot kinden. Tvärt börjar Monas berättelse, plötsligt är hon mitt i ögonblicket med ett barn vid sitt bröst, utan minne av hur hon hamnat där. Hon betraktar sitt liv och kan inte kännas vid henne, kvinnan som varit i den här kroppen och burit det här barnet inom sig. Hölje är en bok om identitet, glömska och främlingskap inför platsen, den egna kroppen, inför barnet som föddes och livet man tilldelats. Om att försöka hitta tillbaka till en tillvaro som går att förstå och om sökandet efter en egen historia."Med Hölje tydliggörs Rohis släktskap med Albert Camus. Både är lysande kritiker av sina respektive tiders falska medvetanden och skildrare av förfrämligandets olika mekanismer." 
Sara Abdollahi, GP   "Jag tror inte jag någonsin har läst något som så glasklart beskriver en kvinnas känslor av främlingskap inför sitt eget jag. [ ] Pooneh Rohi ställer inga frågor, hon gestaltar ett tillstånd nära vansinnet. [ ] Det är en oerhört välskriven, smärtsamt medvetandegörande bok som Pooneh Rohi har skrivit." Ulla Strängberg, Smålands Dagblad   "Men även om den yttre handlingen är enkel, går den experimentella stilen och gestaltningen mer i linje med Monas inre liv. Jag associerar till Mare Kandres suggestiva världar, eller den sydkoreanska författaren Han Kangs språkligt skrämmande förvandlingskonster." Aase Berg, DN   "Pooneh Rohis andra roman Hölje är en bråddjup, stundtals mörk men oerhört vacker skildring om en kvinna som förlorat allt. [...] Det här är en bok som behöver pratas om." Erica Hjertqvist, LitteraturMagazinet   "Allt är dunkelt, men på ett exakt språk. Så exakt att det drar åt poesi som rör sig mellan symbolism och expressionism. [ ] Slutet får mig att läsa romanen som en suverän gestaltning av skrivprocessen. Författarens envetna grävande efter talande detaljer. Skönt med en roman som bärs fram av sitt språk." Anneli Jordahl Aftonbladet   "Men det är samtidigt inte helt rätt att säga att Hölje är en roman om någonting, när den i så hög grad är en roman inifrån något. Den är ett tillstånd mer än en skildring av ett fenomen, stämning mer än berättelse. Läsaren får vara där tillsammans med henne, i det hon genomlever, och ingen annanstans. Det kan bli riktigt ruggigt." Therese Eriksson, SVD   "Och så är det Pooneh Rohis språk. Herregud, som hon skriver. Kombinationen mörkret som skildras och det bild- och detaljrika språk som det skrivs fram med gör det omöjligt att värja sig mot texten och påminner i ett svenskt litterärt sammanhang snarast om Birgitta Trotzig." Elin Grelsson Almestad, Expressen"På ett synnerligen fängslande och närvarande sätt tar oss författaren med in i en totalt förfrämligad tillvaro och vi följer en människa i upplösning, i ett tomrum av glömska och rädsla. (...) Med hög precision och klara, starka bilder drabbar Rohis berättelse på ett mycket speciellt sätt. Helhetsbetyg: 5 (av 5)." BTJ, Yrla Dentén